Väl på med löparkläderna kändes allt bättre, joggade ner mot tävlingen och formen kändes ok. Möte upp resten av B.A.B.Y-runners vi var sammanlagt te tävlande lag för Katrineholms klubben. 
Jag var först ut, tyvärr taggade jag aldrig till. Höll ett bra tempo i starten så länge det var upplyst av gatlampor, sen blev det toksvart! Och då tappa jag tempo, tyckte det var lite läskigt att springa i mörker bland marschallerna, såg ingenting förutom det irriterande blinkandet från stafettstaven. Tanken var att verkligen ge allt på upploppet men det var ju ingen målgång för mig eftersom jag skulle lämna över en stafettpinne, även här blev jag lite hämmad såg inte min lagkompis och började fundera på om jag skulle tappa pinnen om jag toksprang. Tiden var ändå ok! Resten av laget var jätte duktiga så vi kom på 7:E plats av 60 lag i vår klass.  




Jobbade halvdag så jag bestämde mig för att vara ta ut flextid och vara hemma med skrutt hela dagen. Hade en vision om vi skulle ha en mysig dag tillsammans, sova lite längre, baka, gå ner på stan kanske fika tillsammans. 
Men det var som sagt bara en vision, em vision som förblev en vision. 

Vaknad strax efter sex av att hon börjar sparka på mig i sängen. "Jag vill ha korv mamma! Korv från mosters jobb!"
Redan där sattes ju ribban för dagen. Allt gick skit hela dagen, vi bråkade om allt, från vad som skulle ätas till frukost vad som skulle ätas. Mitt humör blev bara sämre och sämre, vi kom ner på stan men hon var helt omöjlig klagade på allt och var allmänt vresig och tjurig. Försökte verkligen att vända på det, locka med det en och andra, prata lugnande men det var bara att ge upp. 

Nu är klockan snart 17.30 om en timme ska jag springa stafett känner mig noll laddad för det.

Suck, såna här dagar vill man bara retunera. 
Föredraget igår gick bra i alla fall, lyckades att minimera antalet "lixom". 
Nehe dags att byta om och springa ner. 
Laddar upp i tvättstugan. Inte direkt Iså inspirerande miljö men där får man i alla fall vara ifred en stund... 
Märkligt med vädret, i förrgår när jag och kollegan tog en lunchpromenad så var det vårväder i luften. Varma vindar och solstrålar som värmde upp en. Idag däremot möttes jag av en frostbeklädd gräsmatta när jag gick ut för att hämta tidningen. Tur att jag bytt till vinterdäck på cykeln. 

Är faktiskt lite nervös idag, jag ska hålla ett kort föredrag på jobbet. Inget märkvärdigt bara berätta för hela avdelningen om några planeringsdagar som vårt team varit i väg på. Men jag vill verkligen göra något bra av det på de 20 minuterna jag har till mitt förfogande. Så jag har gjort en PowerPoint och jag har övat och insett att jag har många konstiga ljud och utryck för mig när jag ska berätta om något. Upptäckte igår när jag lyssnade på en inspelning jag gjorde att jag använder "lixom" efter nästan varje mening?! Varför gör jag det? Jag har dessvärre aldrig tänkt på det heller, och när jag började tänka på det upptäckte jag att jag verkligen missbrukar ordet när jag pratar också. Fredrik fick sig ett gott skratt när jag vid köksbordet försökte förklarar något utan att säga lixom. Det gick inte! 
Hm, får nog träna vidare...

Men anledningen till att jag är lite nervös är att jag verkligen vill vara bra på att prata inför folk, för jag själv uppskattar verkligen att lyssna på något som är en duktig talare. Men det krävs träning, för en del kommer det naturligt och andra måste kämpa lite mer. Det kommer gå bra idag, det är mina arbetskamrater jag ska tala inför och inte en femti helt okända människor. 
Nu ska jag lyssna på lite musik på tåget och värma mina frusna fingrar, dumt att stå och blogga på perrongen utan vantar i minusgrader.
Ha en bra dag allihopa.