Ja lillasyster är knappt två dygn och vi försöker få allt att flyta på som vanligt. Det är helt klart en omställning att ha en liten igen. Fast störst omställning är det nog för storasyster, hennes känslor är verkligen upp och ner. Glad över sin syster men samtidigt frustrerad över att jag inte ger henne 100% av min uppmärksamhet. På nåt sätt är hon dubbelt så intensiv eller så är det bara för att jag och Fredrik inte hunnit landa än. 

Det blev en rätt traumatisk förlossning, jag upplever den som rätt obehaglig när jag tänker tillbaka på den. Alla sammandragningar jag haft under veckan har förmodligen varit förvärkar. Det blev mer och mer intensiva framåt eftermiddagen på torsdagen, men jag jämförde med förra förlossningen då allt bara klingade av. Värkarna kom tätare och tätare och flyttade sig bak i ryggslutet. Jag hade tid hos barnmorskan vid 09.00 dagen efter så jag tänkte i min dumhet att jag skulle stå ut till dess för att få en bedömning om jag öppnat mig nåt. 
Som sagt det blev bara intensivare och intensivare mina "förverkar". Ringde förlossningen när det var 6 minuter mellan, de sa att jag var välkommen in på kontroll men att jag troligtvis skulle bli hemskickad. Kändes ju sådär att åka till Eskilstuna en timmes resväg för att bli kontrollerad. Så jag fortsatte att kämpa mig igenom det, men efter en timme till insåg jag att jag måste ha hjälp för jag kommer inte klara natten med smärtan. Fredrik ringer efter mamma som skulle passa skrutt, hon har en timmes resväg från Örebro så hon kom till oss vid elva. Då var jag knappt kontaktbar, värkarna var nere på tre minuter. Mamma ringde sjukvårdsupplysning och frågade om jag kunde ta citodon mot smärtan. Sjuksköterskan i andra änden visade sig vara barnmorska, åk in i stället var hennes råd. 
Fredrik packade BB-väskan i turbofart och ringde förlossningen, "nu kommer vi!" Får till svar att vi är välkomna in på en "bedömning". På nåt sätt tar jag mig ut i bilen nästan krypande, försöker ta värkarna i bilen men det gör så fruktansvärt ont så istället ber jag honom stanna vara och varannan värk. Tror vi gör tio stopp på vägen till Eskilstuna där jag kastar mig ut ur bilen och tar värkarna på knä hängandes in i bilen. Sån fruktansvärd vidrig smärta. Tankarna går att de ska skicka hem mig så jag förbereder mig mentalt på att få argumentera om smärtstillande eller nåt som tar bort värkarna. Väl framme kör Fredrik hela vägen fram till förlossningen, han ringer på samtidigt som jag kastar mig ur och tar en värk utanför bilen. En barnmorska och undersköterska kommer utspringande med en rullstol och får upp mig på den. Fredrik åker för att parkera bilen och de kör in mig, jag kastar mig ur stolen i korridoren och tar en värk och de försöker förklara för mig att jag inte kan föda där de måste upp med mig. Jag börjar du mumla och förklara att jag förmodligen inte är öppen nåt så det kommer nog dröja. Snabbt upp till en förlossningssal och då går allt fruktansvärt snabbt. De får av mig alla kläder och får ner mig på sängen, samtidigt som barnmorskan känner hur öppen jag är går vattnet och Fredrik kommer in i rummet. "Du måste börja krysta du är öppen 8 cm" 
- då behöver jag inte åka hem mumlar jag till svar. 
De ger mig lustgas och jag drar i mig så mycket jag kan och svimmar av... 
Hör Fredrik i periferien försöka förklara för undersköterskan att jag svimmat. Han får argumentera med henne innan hon fattar och ringer på mer hjälp. 
De skakar liv i mig men jag har så ont så hela jag skakar. Då blir det för mycket för Fredrik, "jag måste lägga mig" hör jag honom säga så tuppar han nästan av. Men de var snabba att få fram saft till honom så han kom upp på benen igen. Krystade i knappt nio minuter sen kom hon ut, jag var så slut och skakade så mycket att jag inte klarade att hålla i henne. Fredrik fick ta henne för jag var helt borta, upplever att barnmorskan härjar med mig att jag skulle prata med dom men jag ville bara försvinna bort. 
De hämtar saft och ger mig, och sakta börjar jag komma tillbaka.
Chocken över att smärtan och att det gick så snabbt börjar klinga av. De trilskas med styng och moderkaka men allt löser sig och lilltjejen läggs till sist hos mig och kraften räcker för att jag ska kunna hålla henne och ge henne mat. Både jag och Fredrik är rejält omtumlade och chockade över hela händelseförloppet. Vi får information om att det är fullt på BB, vi fattar att de med andra ord vill se en tidig hemgång. Vi får vara kvar i förlossningsrummet, försöker få lite sömn. Lilltjejen är hur pigg som helst och vill äta nonstop. Vid tio-tiden guidas vi upp till BB för att träffa barndoktorn, allt är grönt med den lilla så vi packar in oss och rullade hemåt. 

Vi var hemma knappt tolv timmar efter det vi hade åkt in. Kändes lite olustigt men samtidigt skönt att vara hemma. Båda två är helt slut som tur är tog mamma med sig skrutt ner på stan och till lekparken så vi fick sova några timmar. 

Kan knappt fatta vad som hänt, allt gick så snabbt. Tänk om vi inte hade åkt när vi åkte? Hur otur kan man ha med vädret? Snö och sommardäck?! 
Men allt gick ju bra, fast jag som hade övat fem år på att säga "epidral tack!" Fick ju vackert klara allt utan bedövning. Och det gick ju! 

Här kommer en bildboom från våra första dygn tillsammans. 
Knappt 5 timmar. 

Fredrik vilar upp sig i förlossningssängen. 

Blöjbyte med storasyster och mormor. 

Stolt storasyster 

Trollunge

Fredrik med sina tjejer 

Första promenaden avverkad idag i lugnt tempo. 

Finaste lilltjejen med namnet Michelle 




Jösses, ibland går det undan. Ingen förlossning är den andre lik brukar man ju få höra och nu kan jag inte annat än hålla med! 

Vi kom in till förlossningen 01.10 lillasyster kom till världen 01.34. 
Namn är inte klart, vi får se vad det blir. 


Skrutt var mer än nöjd i alla fall. 
Fram med vinterkläderna! 

Här ska byggas snögubbe! 

Fredrik fick assistera när morotsnäsan skulle på. 

Passa perfekt med favoriträtten till kvällsmat. 

Jag kan inte säga att jag är road över vädret, men förhoppningsvis var det tillfälligt. Men tyvärr innebar det ju sämsta vädret/underlaget  för att åka till förlossningen... 
Tur att min man kan köra bil.