Efter månader av sömnlösa nätter, panikskrik, utbrott och karatesparkar så händer det när man minst anar det, ungen sover en hel natt! 

Chocken som uppstår när man vaknar strax innan klockan ringer och upptäcker att man ligger riktigt bekvämt med gott om plats. Annars försöker man ju tappert hålla sig fast på 15 cm med huvudet på nattduksbordet och ett par fötter i stl 23 i spjärn mot nacken, typ! 

Men inte denna morgon! Istället ligger jag bekvämt nära mitten av sängen gott om utrymme, och bredvid mig närmre än någonsin ligger min man(?!). Udda känsla, kan inte komma ihåg när vi sov så nära varandra sist utan ett sprattlande fälgkors mellan oss. 
Vi tittar på varandra lika förvånat båda två. 
"Vad händer? Är något fel?" 
Det är ju första tanken men sen inser man att det kanske faktiskt är så att hon faktiskt sov hela natten i sin egen säng. 

Smyger in för att titta och där ligger hon vår lilla nattvaknare och sover i godan ro.
(null)

Är det nu det vänder??? 
"Från det att du fyllde två sov du varje natt i din egen säng utan några protester!"
Det vore väl ett bra citat att dra för henne när hon blir lite större? 

Nu vänder det, jag känner det på mig! 


Kommentera

Publiceras ej